Vi behöver andras åsikter för att inte bli knäppa

Det slår mig ofta hur människor som lever ensamma eller i relation med mycket "snälla" och accepterande partners ofta utvecklar lite mer än vanligt knäppa idéer. Ofta även fobier.

Det tror jag beror på att man ensam har svårt att upptäcka när man ökar på eller förstärker en rädsla, en åsikt eller ett beteende bara ett litet litet steg i taget. Om man då bor med någon som säger att "nu börjar du behöva byta lakan lite väl ofta" (eller tvärt om) så blir man uppmärksam på att man avviker och funderar en gång extra innan man tar nästa steg bort från "det normala".

("Det normala" är ju f. ö. något vi ofta strävar efter genom att vilja ha en grupptillhörighet, alltså en sund drivkraft för att inte börja med irrationella beteenden od. Mer om det i annat inlägg)

Eftersom nu bästa lösningen på saker ofta kommer av att fler människor kommer fram till lösningen gemensamt gynnas vi alla av att vi pratar med varandra om hur vi bör agera även i vardagliga ting.

Många människor har svårt att prata om t.ex. varför man fyller diskmaskinen si eller så eftersom man tvingas rannsaka sin egen åsikt och det finns risk att man har olika åsikt. Men de som är så lyckligt lottade att de har tillräckligt trygga vänner att dela sina åsikter med får nog på det hela taget ett enklare och mer förnuftigt leverne :)

Inläggets konklusion blir alltså att vi bör prata med varandra om hur vi känner och varför vi gör som vi gör. Om jag får höra att andra tar i offentliga toalettdörrhandtag utan att ens fundera på att tvätta händerna efteråt kommer min toa-fobi förhoppningsvis stanna vid att jag använder ett papper när jag tar i handtaget i stället för att helt undvika offentliga toaletter och tvingas kissa i en buske på stan eller springa omkring pissenödig hela dagen :)